23 april 2013

Bonusbok: Kanelbutikerna, Bruno Schulz (Polen)



"Stora och mörka människomassor flöt fram i mörkret, i ett stojande vimmel, till hasandet av tusentals fötter, till sorlet från tusentals munnar - en myllrande, kaotisk vandring, som drog fram utmed den höstliga stadens artärer. Så flöt denna flod fram, fylld av sorl, mörka blickar, listiga ögonkast, sönderstyckade av samtal, sönderhackade av pladder, en enda stor gröt av sladder, skratt och stim.
  Det var som om det var höstliga, torra vallmokapslar som strödde ut vallmofrö som var på marsch i stora skaror - skallerhuvuden, skrammelmänniskor."


Om författaren

Den polsk-judiske författaren och konstnären Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz - en stad som bara under hans livstid kom att tillhöra tre olika länder. Vid hans födelse ingick den i Österrike-Ungern imperiet, efter första världskriget blev den polsk, och 1939 inkorporerades den i det sovjetiska Ukraina.

Schulz tillbringade större delen av sitt liv i staden där han arbetade som teckningslärare. Publicerad författare blev han först 1934, med novellsamlingen Kanelbutikerna. Tre år senare utkom hans andra - och som det skulle visa sig sista - verk: Sanatoriet timglaset. 1941 började den tyska invasionen av Sovjet, Schulz och stadens övriga judiska befolkning tvångsförflyttades till ett ghettoområde. Ett år senare sköts han till döds av en gestapoofficer (info från bokens efterord).

Trots sin begränsade litterära produktion har Schulz haft ett betydande inflytande även utanför Polen. Hans verk har också filmatiserats tre gånger (varav en som stop-motion animation av bröderna Quay).


Om boken

Kanelbutikerna är en novellsamling med självbiografiska inslag, som följer det dagliga livet i Schulz hemstad. Med en blandning av groteska suggestioner och nostalgiska barndomsminnen målar författaren upp sin barndoms Drohobycz. I centrum för händelserna är den psykiskt labile fadern och familjens klädaffär, vars konfektion byter färg i takt med årstiderna...


Reflektioner

Det är lätt att ana sig till Bruno Schulz konstnärskap när man läser hans noveller. Beskrivningarna av hans hemstad är utsmetade på bokens sidor som en akvarellmålning, och färg och form är ständigt närvarande - även nattetid. En av de allra vackraste novellerna i Kanelbutikerna är En natt i högsäsongen, som inleds med en beskrivning av sensommaren:
"Det händer ibland att augusti har gått, och sommarens tjocka gamla stam fortsätter och föder vidare av gamla vanan, ur sitt murkna inre driver fram dessa vildkottsdagar, ogräsdagar, ofruktbara och idiotiska, och ger på köpet, gratis, avgnagda majskolvsdagar, tomma och oätliga - vita, förvånade och överflödiga dagar."
Beskrivningen utgör en direkt kontrast till den föregående novellen - Stormen - i vilken familj och grannar kurar i klädbutiken medan vinterstormarna piskar utanför fönstren:
"På himlen blåste vinden fram kalla och döda färger, blågröna, gula och lila strimmor, de avlägsna valven och arkaderna i sin labyrint. Under de himlarna stod taken svarta och sneda, fulla av otålighet och förväntan."
Det är också tydligt att Schulz influerats av Kafka i sitt skrivande - i synnerhet i beskrivningarna av fadern som i den ena stunden när en sjuklig besatthet av exotiska fåglar och i den andra rör sig som en kackerlacka över golvet. Hur mycket som är baserat på verkliga, förvrängda barndomsminnen och hur mycket som är fria fabulationer, är omöjligt att avgöra - och egentligen spelar det ingen större roll. Schulz berättarspråk går inte att likna vid något annat, det sköljde över mig och drog med mig in på ett sätt jag inte upplevt på mycket länge.

Det är frestande att fantisera om hur Schlulzs författarskap kunde ha utvecklats om han inte varit född på fel plats, vid fel tidpunkt och med "fel" etnicitet. Såhär på Världsbokdagen (och resten av året också för den delen) kan det också vara på sin plats att komma ihåg alla de författare som av olika skäl förföljs världen över, och de som lever i exil i Sverige idag. Några av de senare går det att läsa om i Den osynliga litteraturskatten av Anna Franklin & Reza Rezvani (utgiven på Förlaget Tranan).
  • Bruno Schulz noveller kan läsas i engelsk översättning på Schulzian.net.
  • Flera av Schulz konstverk kan ses på Malarze.com.

12 april 2013

Bok 46: Inbjudan till de våghalsiga, Dorothee Elmiger (Schweiz)



"Jag  tänkte: hurdan är jorden här. Berätta för mig hur det är med torven, där jorden är svart och allt annat också. Hur är det på den plats man kommer ifrån, som du. Hur kommer man därifrån, när man kommer från en plats där jorden är svart och jämn öde platt vegetationsfattig. I fartvinden sa bensinförsäljaren: I torvmarker blir man hela tiden äldre, man åldras med slätterna, skikten."




Om författaren

Dorothee Elmiger föddes 1985 i den lilla staden Wetzikon i norra Schweiz. Hon studerade litteratur, filosofi och statsvetenskap vid universitetet i Zürich, och romandebuterade 2010 med Inbjudan till de våghalsiga. Boken, som fick ett mycket positivt mottagande, belönades med magasinet Aspektes litteraturpris, samt Ingeborg Bachmanns 10.000 europris och nominerades till det Schweiziska Bokpriset.  


Om boken

Margarete och Fritzi, döttrar till polismästare Stein, är de sista ungdomarna i ett utdöende koldistrikt. Långt under deras fötter glöder ännu resterna av den brand som utbröt i gruvgångarna för årtionden sedan; omgivningarna är färgade mörka av koldammet; här och var är marken sönderbruten av slukhål.

På jakt efter sin historia utforskar systrarna polisarkiv och omgivningar, de söker efter en försvunnen flod, finner en häst, och spinner myter kring en mor som de knappt kan minnas. För att inte fastna i den stagnerade omgivning måste de hålla sig i ständig rörelse.


Reflektioner

Jag stod i valet och kvalet mellan två av Schweiz mest kända författare: Friedrich Dürrenmatt och Blaise Cendrars när en stunds slöläsning på biblioteket fullständigt kullkastade mina planer. "Ung, kvinnlig, schweizisk författare" berättade insidesfliken av en bok på nyhetshyllan "Spännande", tänkte jag, började läsa, och blev fast.

Innan jag började mina efterforskningar var min kunskap om Schweiz mest begränsad till klichéer som klockor, choklad, banker och neutralitet. Vad gällde böcker med schweizanknytning kunde jag bara komma på två som jag faktiskt hade läst: Johanna Spyris Heidi och Lisa Tetzners Sotarpojken. Ingendera kunde sägas vara någon bra representant för landet ifråga. Det var med andra ord med lika delar nyfikenhet och spänning som jag gav mig i kast med Inbjudan till de våghalsiga.     

Redan omslagsbilden ger en föraning om den miljö berättelsen utspelar sig i: karga, övergivna, samhällen, där skeletten av den nedlagda gruvindustrin ännu skjuter upp ur marken. Här lever systrarna Stein, avskurna från sin egen historia av en far som inte ville berätta och en mor som sedan länge flytt trakten. I geografi och litteratur söker de efter det förflutna - den försvunna floden som en gång gav liv åt trakten.

Det är en dyster, men samtidigt oväntat hoppfull berättelse som möter läsaren. Margarete och Fritzi gör uppror mot omgivningen genom sitt envisa sökande. De låter sig inte nedslås av faderns ogillande eller bristen på information. Den okända modern blir för dem ömsom Hemingway, ömsom Rosa Luxembourg; floden ett löfte om framtiden.
"Vintern är här just nu, men snart kommer snöfallet att lätta. Den enda åtgärden mot att frysa ihjäl är tills vidare den ovillkorliga klättringen över snöberget."
Inbjudan till de våghalsiga består av uppbrutna meningar, prosa blandad med fakta, och bitvis ren poesi. Författare som använder sig av annorlunda stilgrepp kan ibland förfalla aningen pretentiösa, men här känns det mest av allt som en frisk fläkt. Jag längtar redan efter Elmigers nästa bok. 


Andra intressanta Schweiziska författare:
  • De förutnämnda Friedrich Dürrenmatt och Blaise Cendrars
  • Nobelpristagaren Carl Spitteler
  • Deckarförfattaren Joel Dicker, som vunnit flera franska litteraturpriser (tyvärr ej översatt ännu)

Katarina Wikars recenserar Inbjudan till de våghalsiga för Kulturnytt:
Lyssna: Bokrecension: Inbjudan till de våghalsiga

4 april 2013

Bok 45: Don't be afraid gringo, Elvia Alvarado (Honduras)





"They wanted us to give food out to malnourished mothers and children, but they didn't want us to question why we were malnourished to begin with. They wanted us to grow vegetables on the tiny plots around our houses, but they didn't want us to question why we didn't have enough land to feed ourselves.
But once we started getting together and talking to each other, we started asking these questions."



Om författaren och boken

Elvia Alvarado föddes omkring 1940, som dotter till en fattig honduransk bonde, och började arbeta redan vid tidig ålder. Efter att ha övergivits av föräldrarna bodde hon i två år hos sin äldre bror, men kastades ut av honom när hon i 15-års åldern blev gravid med sitt första barn. Hon lyckades därefter ta sig till Tegucigalpa (Honduras huvudstad) där hon under ett antal månader arbetade som kokerska. De påföljande åren fick hon fler barn  och flyttade ihop med en man vid namn Alberto.

Vändpunkten i hennes liv kom 15 år senare, då hon anställdes av katolska kyrkan för att organisera kvinnogrupper. Grupperna - som skulle skapas i mindre honduranska samhällen och byar - var huvudsakligen tänkta för distribution av mat till undernärda barn, men kom även att bli en plattform för att diskutera ämnen som kvinnors rättigheter och böndernas levnadsvillkor. När kyrkan lade ner kvinnogruppsprogrammet övergick Alvarado till politisk aktivism och började organisera strejker, ockupationer och landåtertagande.

Don't be afraid Gringo (1987) är resultatet av ett samarbete mellan Alvarado och den amerikanska människorättsaktivisten Medea Benjamin.


Reflektioner

Honduras är ett av Latinamerikas fattigaste och våldsammaste länder (2011 låg statistiken på 82 mord per
100 000 invånare
). Sedan landet blev självständigt från Spanien under första halvan av 1800-talet har det skett ett stort antal statskupper. Tiden från senare delen av 1900-talet och fram till idag har präglats av konflikter om odlingsmarken mellan de fattiga bönderna och banan- och kaffeföretagen.

Don't be afraid Gringo är den första icke-skönlitterära boken som jag skriver om på bloggen - helt enkelt på grund av att jag inte lyckades spåra upp någon översatt skönlitterär honduransk bok. Valet visade sig dock vara allt annat än dåligt. Elvia Alvarados livsberättelse ger ett perspektiv på motsättningarna mellan den rika och fattiga världen som (tyvärr) fortfarande är dagsaktuellt trots att boken kom ut för snart 30 år sedan.

Boken är skriven med en tydliga agenda - att ge (i första hand amerikaner) förståelse för Alvarados och hennes medaktivisters kamp för jordbesittning och kvinnors rättigheter. Att bara definiera den som en politisk pamflett skulle dock vara en orättvisa. Förutom perspektivet och den rena faktaaspekten är det mest intressanta med Don't be afraid Gringos sättet som boken är skriven på. Man kan närmast likna det vid att Alvarado för en muntlig konversation med läsaren, där allt - även många av hennes egna uppfattningar - ifrågasätts.

Trots barnen som hon måste försörja, trots aversionen hos bönderna om kring henne (som anklagar henne för att vara allt från kommunist till manslukerska), trots motståndet från kyrkan, trots fientligheten från storföretagen så fortsätter hon att kämpa för det hon tror på. Med sina många praktiska detaljer och beskrivningar av bondeorganisationens framväxt utgör Don't be afraid Gringo en handbok i (fredlig) social aktivism. Ord och tankar blir meningslösa om de inte åtföljs av handling, menar Alvarado. Ett budskap som kan låta nog så simpelt, men är lätt att glömma bort i en vardagsstress och ett informationsöverflöde där människoliv bara utgör siffror i statistiken.


Läs en intervju med Elvia Alvarado från 1997 på Peace Corps hemsida. 

Se dokumentären Elvia: The fight for Land and Liberty om Elvia Alvarado på Deep Dish TV

Eller varför inte ta en kik på vilken bok AnnA year of reading the world valde för Honduras.