27 november 2012

Bok: 38: The Melancholy of resistance, László Krasznahorkai (Ungern)







"[...] not too far away, somewhere in the direction of the city centre, just above the rooftops, a reddish glow was rising. A terrifying thought struck him: 'They've started burning things' [,,,]"





Om författaren

László Krasznahorkai föddes 1954 i Gyula i sydöstra Ungern. Han studerade juridik under ett antal år innan han slutligen började skriva på heltid. 1985 skedde det första av många samarbeten med landsmannen och filmregissören Bela Tarr, som bland annat filmatiserat The Melancholy of Resistance. Krasznahorkai har belönats med ett flertal priser för sina böcker.


Om boken

En domedagsstämning vilar över ett isolerat samhälle någonstans i Ungern - det ligger en oro i luften och en misstänksamhet mellan människorna. Medan den veke Herr Eszter ägnar dagarna åt musik, planerar hans fru ett politiskt maktövertagande. Höjd ovan världsliga problem vandrar den naivt välvillige brevbäraren Valuska omkring med tankarna svävande bland stjärnor och galaxer. När en märklig cirkus anländer till samhället för att visa upp en gigantisk uppstoppad blåval når det anarkiska händelseförloppet sin kulmen...


Reflektioner

Ungern är ett land som jag hade mycket höga förväntningar på när jag började söka efter något lämpligt att läsa. Dels för att det är en av mina favoritförfattares (Peter Esterhazys) hemland, och dels på grund av att Ungern  fascinerat mig ända sedan jag i 10-års åldern plöjde igenom Odette Ferrys vilt romantiserade böcker om Sissi (Elisabeth) - kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern under senare delen av 1800-talet.

Landet, som hör till Europas allra äldsta länder, styrdes av Österrike från slutet av 1600-talet fram till 1918. I Trianontraktatet, som slöts mellan Ungern och första världskrigets segrarländer 1920, bekräftades självständigheten - men avtalet medförde också att Ungern tvingades avstå två tredjedelar av sina territorium till grannländerna. 

Vad gäller litteratur så är nog nobelpristagaren Imre Kertész samt Peter Esterhazy och Péter Nádas de mest internationellt kända ungerska författarna. En författare som också bör nämnas i sammanhanget är Charmissopristagaren Terézia Mora, som gjorde sin svenska debut med romanen Alla dagar under 2011. Valet av Krasznahorkai berodde dels på att jag fått hans böcker rekommenderade av ungerska bekanta, och dels på att jag länge varit en fan av Bela Tarrs filmer.

Trailer för Werckmeister Harmonies - Tarrs filmatisering av The Melancholy of resistance:



Vid läsningens början kunde jag inte låta bli att dra paralleller till två böcker som jag tidigare recenserat på bloggen: The Stray sod country och The Angel maker. Samtliga tre romaner utspelar sig i mindre städer (eller samhällen) som balanserar på gränsen mellan civilisation och kaos. Berättarperspektiven är dock vitt skilda - medan handlingen i de förra böckerna närmast följer antagonisterna är det i The Melancholy of resistance snarare dagdrömmaren Valuska som utgör handlingens huvudperson.

Samtliga av bokens karaktärer skildras med en blandning av förståelse och distanserad humor. Det långsamma tempot och de evighetslånga meningarna (som utgör två av Krasznahorkais kännetecken) tvingar läsaren till uppmärksamhet och eftertanke. Att läsningen trots allt flyter på så strömmande och organiskt som den gör förtjänar både författaren och översättaren (European Translation prize-vinnaren George Szirtes) en eloge för.  

Som inbiten litteraturvetare kan jag inte låta bli att se det intressanta i att Krasznahorkai använder just valen som katalysator för kaos och våld. Havsmonstrets funktion som kaosagent går att spåra ända tillbaka till den fasansfulla bibliska Leviathan och den babyloniska havsgudinnan Tiamat. Längre fram i litteraturhistorien kommer nog de flesta som hör ordet val att tänka på Herman Melvilles Moby-Dick, och i den samtida litteraturen kan man finna ett bra exempel på temat i New Weird-författaren China Mievilles Kraken

Som en parantes kan det nämnas att valvisningar av det slag som beskrivs i Krasznahorkais roman inte var helt ovanliga i Sverige under mitten av det förra århundradet. När jag berättade om boken jag höll på att läsa för en äldre släkting avbröts jag plötsligt av det spontana utropet: "Valutställning! Det hade de i Helsingborg när jag var liten." När jag, överraskad av uppgiften, googlade runt lite hittade jag inget om Helsingborg. Däremot råkade jag på ett par inläggLotten Bergmans underbara blogg (med fotobevis och allt!). Ett stycke dokumenterad svensk historia helt enkelt!

För att återgå till boken så kan jag absolut rekommendera The Melancholy of Resistance till andra läsare, med det förbehållet att det är en krävande bok som man måste ta sig tid till. Gör man det är den helt klart värd besväret.

Krasznahorkais officiella sida är fullmatad med information och definitivt värd ett besök.

5 november 2012

Bok 37: Veteranen, Vasil Bykau (Belarus)







"Krångligt det där med kriget, tänkte han, svårt att fatta vitsen med det. Man spiller sitt blod, men får ingenting för det. Som de här gamlingarna - visst, de får åka gratis inom kommunen. Men vad har de att åka till, annat än kyrkogården?"





Om boken

För Afghanistanveteranen Stupak kan livet inte bli mycket jävligare. Arbetslös, alkoholiserad och utkastad från hemmet av sin fru tvingas han bosätta sig i sitt garage. Bitter på allt och alla blir han, mest till följd av sin nyfikenhet, inblandad i en strid mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Medan han mörbultad och skräckslagen släpar sig därifrån börjar han redan ruva på hämndplaner.

För Stupak finns det bara ett mål i livet från och med denna stund - att mörda landets diktator...


Om författaren

Vasil Bykau (1924-2003) föddes i en mindre by nära Vitsiebsk i de nordöstra delarna av landet. Han studerade skulptur och tog sin examen i juni 1941 - samtidigt som Nazitysklands invasion av Sovjet påbörjades. Bykau deltog i kriget och stred med Röda Armen över stora delar av Östeuropa. Efter kriget återvände han till hemlandet där han fick stort genomslag som journalist och författare. Han var också med om att grunda Belarusiska Folkfronten - ett parti som arbetade för demokrati och oberoende.

1997 gick Vasil Bykau i exil på grund av de allt starkare totalitära strömmingarna som uppstått i hemlandet efter Aleksandr Lukasjenkos maktövertagande. Han återvände till Belarus först en månad före sin död (information från bokens författarbiografi).

Vad gäller översättningar av Bykaus böcker så finns det en del för den som är beredd att leta. Förutom Veteranen har även romanen Grustaget kommit ut på svenska, och enligt Index Translatonium finns ytterligare några böcker tillgängliga på danska och engelska. Ett problem är dock att Bykau främst översattes under 80- och tidigt 90-tal, vilket kan göra det svårt att spåra upp vissa av titlarna.


Reflektioner

När jag påbörjade mina bokspaningar märkte jag snart att urvalet av belarusisk litteratur var tämligen begränsat. Förutom Bykaus båda böcker fanns bara Valzhyna Morts Tårarnas fabrik tillgänglig på svenska, och på engelska var det bästa alternativet antologin The Scared Generation.

Genast när jag börjar läsa Veteranen slås jag av bokens 1984-stämning - en känsla som håller i sig fram till sista sidan. I det belarusiska samhället stiger arbetslösheten i höjden och klassklyftorna ökar, medan statlig korruption och horder av säkerhetsstyrkor blivit en del av vardagen.

När läsaren möter Stupak befinner han sig på botten av samhället - i ett töcken av fylla och självmordsfunderingar sitter han i sitt skjul och längtar tillbaka till kriget i Afghanistan. Ända tills den dag då han befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och tankarna börjar röra sig kring mord istället. Men innan han hinner sätta sina planer i verket får han ett oväntat erbjudande av en gammal vän - kom och arbeta för regimen...

Bykaus roman (eller långnovell kanske är ett bättre namn för den med tanke på dess 69 sidor) väcker frågor hos läsaren om moral och civilkurage. Kan Stupak verkligen förändra något genom att göra mörda diktatorn? Går det att försvara hans val att bli en del av förtryckarregimen? I hur stor utsträckning kan människor blunda för omvärlden för att värna om sig själva? När jag läser Veteranen kan jag inte låta bli att tänka på det där gamla Martin Luther King citatet om "de goda människornas tystnad".

Nils Håkanson, som översatt Veteranen, ägnar efterordet åt en intressant diskussion kring landsnamnen Belarus och Vitryssland. Vitryssland, påpekar han, är en missvisande översättning eftersom efterleden -rus inte har något med Ryssland att göra. -Rus går istället att härleda till statsbildningen Kievskaja Rus som hade sitt centrum i Kiev runt år 1000 e.kr. Felaktigheten vad gäller namnet är, menar Håkanson, bara ett av många symptom på omvärldens okunskap vad gäller landet.

Håkansons efterord är övertygande och jag ser egentligen ingen anledning till att inte använda Belarus snarare än Vitryssland - förutom de svårigheter som alltid föreligger när man ger sig på att förändra konventioner. Å ena sidan kan det försvåra förståelsen för de som är vana vid den gamla normen - å andra sidan är det knappast för mycket begärt att man använder den benämning på ett land som dess invånare önskat (varning: PDF-länk).

För den som är nyfiken på mer om belarusisk litteratur är Belarusbloggen och bloggen Belarus litteraturresan ett tips.

Benämningen Belarus/Vitryssland har också föranlett en post på Språkrådet hemsida.

Biografier över belarusiska författare i engelsk översättning finns att tillgå UNESCOS webbsida.