25 juli 2012

Bok 29: Jamaica Kincaid x 2 (Antigua och Barbuda)




"Jag hade bott i detta rum i mer än tretton av mina sjutton år. Jag kunde till och med erinra mig den dag min far byggde till huset med detta rum. Vart jag än såg stod något som hade betytt mycket för mig, som hade skänkt mig glädje någon gång eller som kunde påminna mig om de lyckliga stunderna. Men när jag låg där kunde mitt hjärta ha brustit av glädje vid tanken på att slippa se något av allt detta igen."




Om författaren

Elaine Potter Richardson föddes i den karibiska mikrostaten Antigua och Barbudas huvudstad S:t Johns 1949. Efter en kort skolgång sändes hon som 17-åring till USA för att arbeta som au pair. Tanken var att hon skulle skicka pengarna hon förtjänade till sin familj, men hon revolterade mot det, bröt kontakten med familjen och började istället studera samt skriva böcker under namnet Jamaica Kincaid (info hämtad från BBC World Service)


Om böckerna

Ursprungligen hade jag bara tänkt läsa Kincaids Annie John (1986) för Antigua och Barbuda, men efter att ha börjat bläddra i hennes kortessä Antigua: En liten ö (1988) insåg jag att jag skulle tjäna på att läsa den först.

Antigua: En liten ö är en ursinnig beskrivning av de europeiska och amerikanska kolonialmakternas förtryck och exploatering av Antigua och Barbuda. Inledningsvis beskriver Kincaid hur en västerländsk turist (under slutet av 80-talet) skulle uppleva Antigua och Barbuda, för att sedan kontrastera detta mot sina egna minnen och önationens historia.

Annie John, som är en fiktiv uppväxtskildring med självbiografiska inslag, följer den unga huvudpersonens uppväxt i Antigua. Romanens huvudfokus ligger på hennes relation med modern och hur denna förändras när Annie tar sina första steg in i vuxenvärlden.


Reflektioner

Den karibiska önationen Antigua och Barbuda blev självständig 1981, efter mer än 300 år av brittiskt styre. Som en del av det Brittiska Samväldet har landet dock fortfarande kvar den engelska drottningen som monark. Historiskt sett exploaterades öarna länge genom sockerodlingar till vilka afrikanska slavar forslades som arbetskraft. Idag har mikrostaten upp emot 90.000 invånare - av vilka majoriteten är slavättlingar - och är en populär mellanhamn för amerikanska lyxkryssare (info från Sveriges regerings hemsida).

Vad gäller val av litteratur så utgjorde språket inget hinder eftersom landet är engelsktalande (många invånare talar dock även en lokal variant av creole). Trots det kunde jag bara hitta två författare att välja mellan: Jamaica Kincaid och Marie-Elena John. Efter att ha läst på om båda kände jag mig mest lockad av att läsa Kincaid, som förutom att ha skrivit fler böcker också hade en starkare koppling i dem till Antigua.

Antigua och Annie John framstår mest av allt som två sidor av ett mynt. Medan den förra boken beskriver hur den blodiga kolonialeran övergått i modern korruption och turistexploatering är den senare en intim skildring av uppväxt, uppbrott och familjerelationer.

För Annie i Annie John tar sig kolonialismen främst uttryck i de strikta brittiska lärarna och tvånget att fira den brittiska drottningens födelsedag. De största bekymren för henne är hennes längtan bort från födelseön och moderns ständigt återkommande försök att knuffa in dottern i vuxenvärlden. Modern, med sin 35 år äldre make, representerar allt Annie vill ta avstånd från i livet. När uppbrottet från ön äntligen stundar är den mest av allt en lättnad för henne. Precis som Kincaid själv lämnade Antigua för USA ger sig Annie av mot England, och hon är fast besluten att inte återvända. På Antigua finns ingen framtid för henne.

Annie John har, precis som Ondjakis God morgon kamrater och flera av de andra böckerna jag läst, ett drag av självbiografisk vittneslitteratur som ger en ökad tyngd åt läsningen. Samtidigt finns det en klarhet och enkelhet i språket som gör att sidorna flyger förbi. Definitivt en författare jag vill läsa mer av längre fram - och då i synnerhet den roman som Kincaid skrivit om sin mamma.

Jamaica Kincaid och Junot Diaz läser från sina böcker vid 92ndstreet Center i New York:


Marie-Elena Johns hemsida

20 juli 2012

Bok 28: Gamla mästare, Thomas Bernhard (Österrike)






"Vi fyller vårt själsliga bankfack med dessa stora själar och Gamla mästare och griper efter dem i livsavgörande ögonblick; men när vi öppnar det själsliga bankfacket är det tomt, så är det i själva verket, vi står inför det tomma själsliga bankfacket och ser att vi är ensamma och fullkomligt medellösa [...]"





Om författaren

Thomas Bernhard föddes 1931 i Nederländerna, men flyttade med sin ensamstående mor till Wien vid 1 års ålder. Han genomgick en konstnärlig utbildning, men kunde på grund av en lungsjukdom inte ägna sig åt en karriär inom musiken. Som kulturpersonlighet var han något av en enfant terrible och var bland annat känd för sin hårda kritik mot den österrikiska staten och den katolska kyrkan. Han orsakade också skandal genom att vid sin död förbjuda att hans verk sattes upp eller publicerades inom Österrikes gränser.

Bernhard blev snabbt populär internationellt och ett stort antal av hans verk finns idag översatta till svenska.


Om boken

Musikskribenten Reger har i över trettio år besökt Konsthistoriska museet i Wien varannan dag. Där sitter han på en bänk framför en målning av Tintoretto (målningen syns även på bokens omslag) och reflekterar över konsten och sitt eget liv. Dagen då romanen utspelar sig har han för första gången begett sig till museet för andra dagen i rad. Av okänd anledning har han stämt möte med vännen Atzbacher...


Reflektioner

När det gällde mitt val av författare från Österrike handlade det mest av allt om att välja bort. Jag hade redan läst några av Stefan Zweigs verk och Robert Musils Mannen utan egenskaper (och uppskattat båda), och sett en av nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäser (som jag uppskattat något mindre). Det stod därför för mig mellan de två giganterna Thomas Bernhard och Peter Handke - att valet föll på den förre berodde mest på en rekommendation från en vän.

Under de första 150 sidorna av Gamla mästare (1985) hände det mer än en gång att jag nära på ifrågasatte romanens litterära meriter. Den verkade mest utgöras av en kulturelitists gnälliga evighetsmonolog om konstens och samhällets förfall och föreföll inte leda någon vart. När det sedan - efter ungefär halva boken - gradvis började gå upp ett ljus för mig kunde jag knappt avhålla mig från att läsa om den från början igen. Med sina långa monologer går Bernhard tvärs emot Show don't tell principen, och han gör det med bravur.

Reger, som är bokens egentliga huvudperson, är ömsom irriterande och ömsom rörande. Påstridig - javisst, men också en ensam äldre man som kämpar vidare efter att ha förlorat sitt fotfäste i tillvaron. En man som sent i livet tvingas omvärdera sin inställning till konsten - som länge varit fokus för hans tillvaro. Jag tror knappt någon roman berört mig starkare med sina skildringar av åldrande och ensamhet

Många av de teman som Bernhard tar upp i romanen är aktuella än idag: konstens funktion och kommersialiserande samt gråzonen mellan seriös media och sensationsjournalistik. En av de passager som jag fann mest tänkvärd var Regers utlåtande om musikens utveckling:
"I vår tid har den totala musiken brutit ut, överallt mellan Nordpolen och Sydpolen måste ni lyssna på den, om så i staden eller på landet, på havet eller i öknen, enligt Regner. Människor har dagligen blivit fullproppade med musik så länge redan att de sedan länge förlorat varje känsla för musik."
För en modern läsare hör ett ifrågasättande av musikens urholkning och exploatering knappast till ovanligheterna. Den nya spridningstekniken och de smidigare ljudformaten har gjort musiken tillgängligare än någonsin, men har den stora tillgången på musik gjort det svårare för lyssnarna (en grov generalisering, jag vet) att koncentrera sig på det enskilda verket? Frågan kan utsträckas till att inkludera även litteratur - finns det något sådant som för stort utbud när det gäller böcker?

Bra material kring Thomas Bernhard finns på Thomasbernhard.org. Bland annat finns där länkar till en översatt intervju från 1986. Webmagasinet Signandsight har också en intervju uppe.


Det finns flera inslag om Thomas Bernhard att tillgå via Kulturradion

Lyssna: K1 och K2 Om österrikaren Thomas Bernhard

2 juli 2012

Bok 27: Midaqq-gränden, Naguib Mahfouz (Egypten)




"Hennes passion efter ära var som en sjukdom, hennes brinnande längtan efter makt som en glupande hunger inom henne. Och vad annat än rikedom kunde bota henne och stilla hennes hunger? Att ha mycket pengar var det enda botemedel hon kände till för sin plågsamma sjukdom; det var detsamma som väldig ära och fullkomlig makt, följaktligen också ogrumlad lycka."




Om författaren

Naguib Mahfouz (1911-2006) började skriva flitigt redan under skolåldern. Han växte upp i en medelklassfamilj i Kairo och påverkades starkt i sin världssyn av den egyptiska revolutionen 1919 - den våldsamma konflikt som utgjorde startskottet till Egyptens frigörelse från den brittiska ockupationsmakten. Efter avslutade universitetsstudier påbörjade han sin författarbana och skapade sig samtidigt en karriär inom det egyptiska kulturdepartementet.

Mahfouz skrädde inte med sina åsikter vare sig i arbetslivet eller det privata. Han kritiserade t.ex. skarpt den av Ayatolla Khomeini utlysta fatwan mot Salman Rushdie - något som ledde till han överfölls och knivskars av fundamentalister. 1988 belönades han med Nobelpriset i litteratur med motiveringen att han genom sina böcker "(...) format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet”. Bland Mahfouz mest omtalade verk återfinns, förutom Midaqq-gränden, Kairotrilogin - en familjekrönika som utspelar sig i Kairo under 1900-talets början.


Om boken

Middaqq-gränden (1947) följer vardagen i en nedgången gränd i Kairo mot slutet av 40-talet. Här bor den vackra Hamida med sin mor äktenskapsmäklerskan, kaféägaren Kirsha som är mer intresserad av pojkar och unga män än av sin hustru, den naive barberaren Abbas, den förmögne direktören Salim Ulwan och krymplingsmakaren Zita. Den ynge generation drömmer om att lämna gränden och finna en bättre tillvaro, men att göra det är ett vågspel som lätt kan få katastrofala konsekvenser...


Reflektioner

Egypten hör till det fåtal afrikanska länder varifrån det finns ganska mycket översatt litteratur. Inledningsvis valde jag mellan Sunallah Ibrahims satirroman Kommittén och Tawfiq al-Hakims En egyptisk åklagares dagbok, men till slut föll valet ändå på nobelpristagaren Naguib Mahfouz.

Det är ett brokigt persongalleri som möter läsaren på bokens sidor: människor som av plötslig förälskelse, frihetslängtan eller ekonomiska anledningar drivs till handlingar som helt förändrar deras liv. Händelserna äger rum i ett 40-tal präglat av krig, arbetslöshet och brytning med gamla traditioner: när de unga männen rekryteras till den brittiska armen med löften om goda löner börjar t.ex. fabrikerna anställa kvinnor, vilket några decennium tidigare hade varit otänkbart.

Just kvinnoskildringarna i Middaqq-gränden var annars något jag kände mig kluven över. Mahfouz hade själv en ganska progressiv kvinnosyn, men romanen i sig är ibland lite för pekpinnemoraliserande för min smak. Skildringen av Hamida, vars främsta drivkraft är en längtan efter lyx och flärd, kändes t.ex. bitvis mest som en varnande berättelse för unga kvinnor. Samtidigt får man inte glömma att boken har mer än 60 år på nacken och att händelserna äger rum i ett starkt sexistiskt samhälle (något Mahfouz tydliggör med bravur). Det skulle vara intressant att någon gång i framtiden läsa ett av Mahfouz senare verk (hans sista kom ut så sent som 2005) för att se hur kvinnorna är skildrade där.

Invändningarna mot kvinnoskildringarna till trots har Middaqq-gränden många positiva och intressanta aspekter. Mahfouz skildrar det egyptiska 40-talsvardagslivet på ett väldigt tillgängligt sätt och persongalleriet är färgstrakt på en nivå som inte står Dickens långt efter. Mest fascinerad blev jag av den förslagna äktenskapsmäklerskan Umm Hamida (fritt översatt "moder till Hamida"), som lyckas förhandla sig till gratis hyra i utbyte mot att arrangera ett äktenskap för sin hyresvärdinna. Äktenskapsmäklerska är ett yrke som jag främst associerat med musikalen Spelman på taket, så det var intressant att få en mer nyanserad bild av en sådans verksamhet. Särskilt som Umm Hamida dessutom är en härligt frän karaktär som inte viker sig för någon.

Middaq-gränden är en färgstark berättelse med många dramatiska svängningar och jag kan definitvt tänka mig att läsa mer av författaren längre fram. Samtidigt är jag inte säker på att bokvalet var det bästa för just det här projektet - just nu lutar åt att komplettera mitt Egyptenläsande med en modernare roman.

Den officiella Nobelprishemsidan har en hel del material om Mafouz, bland annat hans nobelföreläsning, ett kort utdrag ur Midaqqgränden och en intervju med honom.

En pressdokumentär om Naguib Mahfouz från The American University in Cairo Press youtubekanal: