23 juni 2012

Bok 26: Kvällarna, Gerard Reve (Nederländerna)






"'Nu', tänkte han, när han hade skruvat av radion, 'borde jag lägga haken på dörren, först rulla mig på golvet och skrika oh! oh! en stund, och sedan slå sönder alla rutor med ett järnrör. Sedan, när de kommer uppspringande nedifrån, svimmar jag när de har sparkat in dörren. Och sedan bär det av till en anstalt. 'Tirretjopptjoppfalleri', sjöng han lågt, ' tirretjopptjoppfallera.'"




Om författaren

Gerard Reve föddes i Amsterdam 1923. Efter att ha studerat grafisk design under andra världskriget började han 1945 arbeta som reporter för en dagstidning. Kvällarna, som var hans första bok, kom ut 1947 och rönte snabbt stor uppmärksamhet. Reve kom från en ateistisk familj, men konverterade som vuxen till katolicismen. Han kom tidigt ut som öppet homosexuell och refererade ofta till sin sexualitet i sina böcker, vilket många fann provocerande. 2001, fem år innan hans död, belönades han med Prijs der Nederlandse Letteren - Nederländernas främsta litteraturpris.

Ett flertal av Reves romaner har filmatiserats - däribland Kvällarna (1989) och Den fjärde mannen (1983 - av Paul Verhoeven)


Om boken

Kvällarna: En vinterberättelse utspelar sig under de sista tio dagarna av 1946. Romanens huvudperson, den 23-årige Frits van Egters, bor hemma hos sina föräldrar och arbetar under dagarna på ett kontor. Sina kvällar tillbringar han med att våldgästa vänner, diskutera sjukdomar, meditera över tillvarons hopplöshet och ge utlopp för sin besatthet av flintskallighet. Kvällarna är en nattsvart beskrivning av vardagsångest och desillusion under efterkrigstiden.


Reflektioner

Från början hade jag tänkt mig att läsa något av Cees Nooteboom eller Harry Mulisch, men efter att TMN på The Modern Novel gjort mig uppmärksam på Gerard Reves Kvällarna kunde jag inte motstå att välja den istället.

Inte sedan jag för första och enda gången tog mig igenom Goethes Den unge Werthers lidande (1774) har jag stött på en så enerverande protagonist som Frits van Egters. Van Egters hela fokus ligger på fulheten i tillvaron - ett ämne han också tycker om att hålla utläggningar om inför vänner och familj. Föräldrarnas matvanor, vänners klädstil - inget är för litet eller ointressant för att dissekeras. Om samtalsämnena börjar tryta drabbas han av panik. 

Samtidigt finns det i beckmörkret alltid en strimma av ironi och det är fascinerande att följa van Egters i hans försök att provocera fram reaktioner från omgivningen, som när han säger:
"Räknar du hur många hårstrån som fastnar i kammen varje morgon? Gör det, så får du se att de blir fler och fler för varje dag som går. Sakta men säkert. Jag skulle tycka det vore förskräckligt om jag visste att jag höll på att bli flintskallig. Jag skulle inte vilja leva längre. Men missförstå mig inte, jag vill inte göra dig nedslagen."
Ett av van Egters återkommande nöjen är att berätta makabra historier för sina vänner - historier som ofta slutar med någons död eller förnedring. En galghumor som är förståelig med tanke på den tid då händelserna utspelas. I samband med den tyska invasionen av Nederländerna 1940 dödades 7-8000 nederländare och under åren därpå deporterades över 100 000 nederländska judar till olika koncentrationsläger. För de som blev kvar minskade tillgången till mat successivt, vilket nådde sin kulmen under den s.k. Hungervintern 1944-45 då ett stort antal människor dog av undernäring.

Allt detta är, trots att det bara nämns i förbigående i romanen, ständigt närvarande i bakgrunden - som t.ex. när Frits beskriver hur familjen nästan alltid hade en extraperson som åt hos dem eller hur hans mor ständigt snålande med kolen. En av de saker som gör Kvällarna så speciell är att boken är samtida med de händelser som den behandlar. Genom sina detaljerade beskrivningar av människornas relationer och levnadsvillkor ger Reve en obeveklig ögonblicksbild av Nederländerna under efterkrigstiden - något som gör att Kvällarna blir lika delar roman och tidsdokument. Ett måste för alla som intresserar sig för modern historia!

16 juni 2012

Bok 25: Konstsilkesflickan, Irmgard Keun (Tyskland)





"Jag sitter på ett café - violinmusik, gråtmilda moln glider fram i min hjärna - något gråter inne i mig - jag får sådan lust att borra ner ansiktet i händerna, så att allt inte skall vara så sorgligt längre. Mitt ansikte måste göra sig så mycken möda för att jag ska bli känd och berömd. Det anstränger sig alldeles väldigt - och överallt omkring mig sitter kvinnor vilkas ansikten anstränger sig de också."




Om författaren

Irmgard Keun föddes i Berlin 1905 och slog in på författarbanan efter att först ha försökt skapa sig en karriär som skådespelerska. Hennes debutroman, Gilgi - en av oss, kom ut 1931 och blev en omedelbar försäljningsframgång.

Åren därpå blev stormiga för henne; 1932 inledde hon ett kortare äktenskap med författaren och dramatikern Johannes Tralow; 1933 svartlistade nazisterna hennes böcker på grund av deras "osedlighet" och "anti-tyskhet" och brände dem på bål; 1936 gick hon i exil och reste omkring i Europa med den judiske författaren Joseph Roth. Efter Roths död återvände hon (1940) till Tyskland, där hon genomlevde kriget under antaget namn.

Hennes böcker har, enligt tyska Wikipedia, legat till grund för tre filmer..


Om boken

Tyskland vid 30-talets början. Den unga kontoristen Doris drömmer om att ta sig till Berlin för att bli rik och berömd. Riktigt hur det ska gå till är hon inte helt på det klara med - mest förlitar hon sig på sitt utseende och sin förmåga att locka till sig män. Fast besluten att inte slösa bort sitt liv med sitt tråkiga arbete som maskinskriverska ger hon sig, efter en kort tid vid en scenskola, av till huvudstaden. Väl där konfronteras hon med den krisfyllda verkligheten i ett land präglat av massarbetslöshet och fattigdom.


Reflektioner

Konstsilkesflickan (1932) delar med Ak Welsapars Kobra, som jag läste för Turkmenistan, den tvivelaktiga äran att ha bränts på bål i författarens hemland. Bland annat anklagades boken för uppmuntrande till osedlighet. I en nutida kontext framstår Keuns roman dock som ganska tam på den sexuella fronten (i synnerhet om man jämför med en författare som Anaïs Nin, som började ge ut böcker vid ungefär samma tid som Keun).

Vad var det då som upprörde nazistregimen så till den grad att författaren svartlistades? Delvis hade det säkert med romanens kritik mot regimens kvinnoideal och det starka fokuset på Weimarrepublikens skuggsida att göra, men förmodligen spelade också Keuns sociala cirklar in. Med en bekantskapskrets som inkluderade både judiska författare (som Kurt Tucholsky och Stefan Zweig) och kommunister var Keun en nagel i ögat på nazisterna. Keuns sympatier är även tydliga i boken - t.ex. när Doris i sin dagbok beskriver sin korta bekantskap med en förmögen man:
"Och så frågar industripampen mig om jag också är jude. Det är jag alltså inte - men jag tänkte att om han så gärna vill, så kan jag väl göra honom den glädjen - så jag sa: 'så klart jag är - så sent som i förra veckan vrickade pappa foten i synagogan.'"
Hela romanen är skriven som Doris privata dagboksanteckningar, vilket gör att läsaren kommer henne mycket nära in på livet. Keun låter sin huvudperson röra sig fritt mellan naivitet, indignation och cynism när hon beskriver Doris reaktioner på den mansdominerade värld som omger henne. Trots protagonistens egocentrism är det svårt att inte sympatisera med hennes strävan mot en bättre tillvaro. Under läsningens gång kom jag ibland på mig själv med att rentav ilskna till på hennes vägnar - som när en man hon haft en affär med berättar för henne att han vill gifta sig med en "orörd kvinna" och ger henne "välmenta" råd om att hålla på sig i framtiden.

Keun skildrar, i Konstsilkesflickan, de hårda sociala realiteterna på ett nästan lättsamt sätt och lyckas både roa och oroa (speciellt eftersom man som modern läsare vet att den hårda verklighet Doris skildrar bara är förtruppen till en ännu värre mardröm). Vad gäller språket bör en eloge definitivt även gå till den gamle Silmarillionöversättaren Roland Adlerberth, som inte kan ha haft det lätt när han tampades med de tidstypiska slanguttryck som Doris slänger sig med.

Irmgard Keun är en underbar författare som jag förmodligen aldrig hade råkat på om det inte varit för läsprojektet. Två av hennes böcker (Konstsilkesflickan och Mot midnatt) översattes till svenska på 80-talet och sedan dess verkar inte så mycket ha hänt, förutom att de förpassats till undanskymda vrår i bibliotekens magasin. Den förra boken kom ut i nyutgåva via En bok för alla 2001, men den upplagan är tyvärr sedan länge slutsåld hos förlaget. Det är alltså hög tid för ännu en nyutgivning (och kanske också en översättning av några av hennes övriga böcker). Med ett mer tilltalande omslag borde Konstsilkesflickan inte ha några problem med att gå hem hos en ny läsekrets.    


En intervju med Irmgard Keuns dotter Martina Keun-Geburtig från The German Book Office New Yorks Youtubekanal:

11 juni 2012

Bok 24: Kobra, Ak Welsapar (Turkmenistan)






"'Kan ni tänka er, de kan inte formulera korrekta satser. Men det gör inget, för vi lär dem allt. Visst, det finns vissa obligatoriska regler som vi måste hälla in i deras öron med våld och hos en del brister då trumhinnan och andra blir rent tokiga. Det är fullt möjligt att merparten av dem var galna redan från början. Döm själva! Kan verkligen en mentalt frisk människa konstruera en mening som inte stämmer med Herr kamrat presidentens politik?'"





Om författaren

Ak Welsapar föddes i Turkmenistan 1956. Han arbetade i hemlandet som journalist och författare, men blev efter ett antal kritiska reportage om bland annat kemikalieanvändningen i jordbruket intagen till förhör och satt i husarrest av myndigheterna. 1994 kom Welsapar med sin familj till Sverige som politisk flykting och fem år senare blev han svensk medborgare (information hämtad från boken).


Om boken

En mans väg korsas av ett talande lamm, en diktator blir alltmer paranoid, och en kobra klär sig i människoskepnad för att finna orsaken till den katastrof som drabbat hans ökenhem. Kobra (2011) ligger, sin övernaturliga handling till trots, närmare den politiska fabeln än den magiska realismen. Handlingen följer främst två karaktärer: kobran som bosätter sig i människornas värld och diktatorn själv - herr kamrat president.

Med dräpande satir berättar Welsapar om ett sönderexploaterat land vars resurser är koncentrerade till ett enda ändamål - att behaga härskaren.


Reflektioner

"En människa får inte dö i förtid". Det är den ständigt ekade parollen, som myntats av "Herr kamrat presidenten" i Kobra. Men vad betyder det egentligen? Inte förrän mot mitten av boken får läsaren ett svar: människan och hennes kropp tillhör staten och därmed i förlängning diktatorn. Att ta livet av sig blir detsamma som att stjäla från staten eftersom den ende som har rätt att bestämma över människoliv och utfärda "en lycklig död" är diktatorn själv.

Om diktatorn är en skräckinjagande gestalt så står bokens andra huvudperson - kobran - honom inte långt efter. Den förmänskligade ormen som snabbt avancerar i diktatorns tjänst, ständigt på jakt efter någon att hämnas på för ödeläggandet av öknen, är oberäknelig och lika snabb till att attackera fiende som vän. När han anländer till människovärlden inser han snabbt att han för att få sin hämnd måste göra sig till maktens verktyg. Så förvandlas ett offer till en förövare som inte inser sin egen förändring förrän det är för sent...

"Herr kamrat presidenten" är baserad på Saparmurat Atajevitj Nijazov - den man som fram till sin död 2006 var Turkmenistans diktator. Nijazov, som var ledare för det turkmenska kommunistpartiet under Sovjettiden och över en natt förvandlades till en glödande antikommunist vid Sovjets fall, var ökänd för sin personkult och oberäknelighet. Medan folket svalt lät han bygga guldstatyer av sig själv och hans andliga vägledningsbok - Ruhnama - är fortfarande obligatorisk läsning på skolor och arbetsplatser.

Det är lätt att uppleva Kobra som smått övertydlig, men samtidigt känns det direkta språket och den dialogdrivna handlingen ändå märkligt passande. Eller kanske inte så märkligt - i romanens förord (som för övrigt innehåller en utmärkt överblick över den turkmenska litteraturens historia) beskriver Lars Erik Blomqvist hur Welsapar använder sig av dialog och paroller för att parodiera det överdrivet formella sovjetiska byråkratspråket.

Kobra är en tung bok att läsa vilket kan verka avskräckande för många. Samtidigt innehåller den mycket som är både tänkvärt och oroväckande. Det som framför allt kommer att stanna kvar länge hos mig är användandet av språket för att dölja och försköna. Indoktrinering blir "undervisning", regimkritik blir "grammatiska felaktigheter" och galenskap, och alla måste lära sig älska herr kamrat presidenten om de vill undgå "en lycklig död".

Sveriges författarförbund har en intervju med en annan turkmensk författare - den (liksom Welsapar) svartlistade Tirkish Jumageldi som tyvärr ännu inte finns översatt till svenska.

Vill man veta mer om Ak Welsapar så är han inkluderad i Anna Franklins och Reza Rezvanis Den osynliga litteraturskatten, som presenterar sju exilförfattare verksamma i Sverige.

Ett inslag med Ak Welspak på Kulturnytt (Sveriges Radio):
Lyssna: Herr kamrat presidenten!

7 juni 2012

Bok 23: En afrikan på Grönland, Tété Michel Kpomassie (Togo)





"Jag åt upp min portion valskinn, och min vänliga värdinna frågade om jag tyckte om mattak. Jag var rädd att göra henne besviken, så jag svarade 'ja visst!' Och då serverade hon mig, bara mig, en hel tallrik till, med en massa gulaktigt och blodigt sälspäck. Mycket långsamt och mödosamt, men hela tiden leende, lyckades jag få ner en stor del av denna portion som inte förhöjdes av minsta krydda, inte ens salt."





Om författaren

Tété Michel Kpomassie föddes 1941 i Togo och växte upp i huvudstaden Lóme. När han i tonåren var ute med sin familj för att samla kokosnötter attackerades han av en pytonorm. Under konvalescenstiden hittade han en bok om Grönland i den närliggande protestantiska bokhandeln och upptäckte att landet, förutom att sakna ormar, hade en fascinerande jägarkultur. Han beslutade sig för att bege sig dit och tillbringade de närmaste åren med att arbeta sig upp genom Afrika och Europa för att slutligen ta sig vidare till Grönland. Kpomassie, som idag är bosatt i Paris, belönades 1981 med Prix Litteraire Francophone International.
 

Om boken

En afrikan på Grönland (1981) är den första helt självbiografiska bok som jag läst till Världsbokbloggen. Den inleds med Kpomassies möte med pytonormen och följer sedan hans strävan mot Grönland, samt hans upplevelser på ön. Såväl den togolesiska och den grönländska kulturen, som de många fascinerande människor författaren möter under sina resor, beskrivs engagerande och detaljerat.


Reflektioner

Togo koloniserades på 1880-talet av Tyskland, och delades efter första världskriget upp mellan Frankrike och Storbritannien. I samband med att kolonialstaterna lämnade de båda områdena på sent 50-tal/tidigt 60/tal valde den brittiska kolonin att införlivas med Ghana, medan den franska kolonin blev den stat som är det moderna Togo. 

Valet av författare från landet var, på grund av min bristande franskakunskap, mycket begränsat. Trots att det ska finnas ett stort antal läsvärda tongolesiska författare har jag bara kunnat hitta en bok utöver Kpomassies som är översatt till svenska eller engelska - Fauziya Kassindjas Vem hör mina tårar, som beskriver författarinnans flykt undan könsstympning i Togo. Ytterliggare en författare finns dock översatt till tyska - den Grand Prix Littéraire de l'Afrique Noire belönade Sami Tchak.

Cynisk som jag är trodde jag, när jag först stötte på boken och såg dess titel, att den skulle visa sig vara en snabbskriven, gimmickdriven, reseberättelse - en uppfattning som lyckligtvis visade sig vara fullkomligt felaktig. Det är istället en välskriven, starkt antopologiskt vinklad, redogörelse för en oerhört driven persons möte med en annorlunda kultur. Kpomassie beskriver dessutom de olika kulturerna (och sin egen) med en skarp iakttagelseförmåga och känsla för detaljer.

Den grönländska kultur som möter honom vid resans mål är långtifrån homogen - och stämmer inte helt överens med vad han föreställt sig. Jägarkulturen han drömt om visar sig vara utdöende och Kpomassie, vars far har ett stort antal hustrur, blir chockad när de grönländska männen erbjuder honom att ligga med deras fruar.

Det är egentligen bara de första kapitlen i boken som berör Togo i någon större utsträckning (även om det senare görs återkommande jämförelser mellan den togolesiska och den grönländska kulturen). Trots det hinner Kpomassie med att ge en hel del inblickar i hemlandets kultur. Mest intressanta tyckte jag beskrivningarna av de täta familjebanden var. I Togo, vid den tid som boken skildrar, innehade t.ex. fastrarna en hög ställning i familjehierarkin och om det föddes tvillingar var det den som kom ut sist som betraktades som den äldste (man trodde att den som föddes först hade skickats ut för att rekognosera).

Det går inte att undgå att imponeras av Kpomassies förmåga att iaktta, ta till sig olika språk och lära känna nya människor. En afrikan på grönland är en påminnelse om böckers förmåga att förändra liv.

1 juni 2012

Bok 22: Krönika om en överfart, Luis Cardoso (Östtimor)





"Jag följde vägen som folk gick från sina kontor för att sätta kurs hemåt där de husliga sysslorna väntade. Jag var ännu inte bunden av sådana plikter men jag längtade efter dem. Till syvende och sist var krig, hjältemod och förräderi bara extrema handlingar i sökandet efter den sortens normala förhållanden. Att stängas ute från ett vanligt liv kunde bara resultera i vansinne."



Om författaren

Författaren och poeten Luis Cardoso föddes 1958 i den lilla staden Calaica i Östtimor. Samtidigt som aprilrevolutionen ägde rum i Portugal 1974 höll han på att slutföra sina studier i Díli. Året därpå fick han ett stipendium till vidare studier i Lisabon, vilket medförde att han befann sig utomlands när Indonesien invaderade Timor. I Portugal representerade han (enligt artikeln Författarbesök från Östtimor i nr 21 av Föreningen ett Fritt Papua och Östtimorkommitténs tidning) den samlade motståndsrörelsen CNRM. Först 2001 hade han möjlighet att återvända till sitt hemland.  


Om boken

I den självbiografiska romanen Krönika om en överfart (1997) skildras författarens uppväxt i Östtimor och början på exilen i Portugal. Det är den fristående första delen i en trilogi, av vilken samtliga böcker idag finns översatta till svenska. Boken växlar språkmässigt mellan det faktaspäckade och det skönlitterära, och förmedlar i lika hög grad den timoresiska kulturen som isolationen och identitetssökandet under exilen.


Reflektioner

Östtimor är ett av de länder för vilka jag med nöd och näppe kunnat uppfylla min läsningsmålsättning. Precis som i fallet med Kap Verde finns det idag i stort sett bara en författare i översättning till svenska och engelska. Något som förmodligen beror både på den långa indonesiska ockupationen, den höga analfabetismen i landet och den svårighet som alltid föreligger när det gäller att få böcker från mindre länder översatta.

Överfarten som det refereras till i bokens titel kan förstås på flera sätt - dels som författarens personliga övergång från barndomen till vuxenvärlden, dels som landets övergång från koloni till självständig stat, och dels som den rent geografiska färden från Timor till Portugal. Cardoso väver på ett skickligt sätt samman dessa teman i sin berättelse och väckte många funderingar hos mig kring sådant som kultur och identitetsbevarande.

Undervisad av portugisiska kristendomslärare - och uppfostrad av en far som samarbetat med de australiensiska trupperna under andra världskriget samt en mor som under samma tid var gisslan hos japanska soldater - påverkas Cardoso tidigt av många olika kulturer. Övergången till Portugal blir dock inte som han föreställt sig. Indonesien invaderar hemlandet samma år som han påbörjar sina studier och han är länge oviss om vänner och släktingars öde. Samtidigt är han rädd för att ta kontakt med flyktingarna - de som åsett massakrerna och kanske också själva dödat.

De delar av Krönika om en överfart som gav mig mest utbyte var de senare avsnitten: Cardosos beskrivning av sitt liv i Portugal, exiltimoresernas kluvenhet mellan anpassning och bevarandet av den egna kulturen, det ständiga utanförskapet. En av de mer rörande episoderna i boken är när berättaren efter sin ankomst till Portugal börjar härma sin farfars vana att alltid bära med sig ett ägg i fickan - något som självklart slutar med ett par sörjiga byxor.

En annan aspekt jag uppskattade i boken var Cardosos levande och fantasifyllda språk. Till exempel beskriver han sitt avslutade rökande med orden: "Jag var inte längre en lysmask i natten". Hans berättarförmåga är i sig själv tillräckligt för att få mig att vilja läsa även uppföljarböckerna. Det enda jag egentligen saknade i den var en liten ordlista i slutet med förklaringar till de många portugisiska ord som författaren använder. Till syvende och sist är dock bokens kanske främsta merit dess funktion som historieundervisning rörande ett i våra trakter ganska okänt land.

För den som vill veta mer om Östtimor rekommenderas Östtimorkommitténs hemsida.