"När det öppnades en lucka mellan molnen tyckte jag vi flög över Budapest, som delades av en flod. Donau, tänkte jag, det var Donau, men den var inte blå utan gul, hela staden var gul, taken, asfalten, parkerna, lustigt det här, en gul stad, jag trodde Budapest var grått, men Budapest var gult."
Om författaren
Musikern, poeten och författaren Francisco Buarque de Hollanda - mer känd som Chico Buarque - föddes i Rio de Janeiro 1944. Han studerade först arkitektur i Sao Paulo, men bestämde sig snart för att istället satsa på musiken. Under militärdiktaturens styre (1964-1985) skrev Buarque ett antal allegoriska sånger om tillståndet i landet - något som medförde att stora delar av hans musikproduktion stoppades av myndigheterna. (Info från bokens insida).
I Sverige är Buarque nog mest känd som författaren till Quem te viu, quem te ve - sången som i svensk översättning blivit känd som Deirdres Samba. Budapest är Buarques tredje roman.
Om boken
När det flygplan som den brasilianske spökskrivaren José Costa färdas med tvingas nödlanda i Budapest väcks en djup fascination hos honom för det ungerska språket. Efter att ha återvänt till hemlandet bestämmer han sig snart för att göra ett nytt besök i Ungern, där han möter den vackra Kriska som erbjuder sig att bli hans språklärare...
Reflektioner
Brasiliansk litteratur är idag ganska flitigt översatt till svenska - i synnerhet om man jämför med hur översättningsutbudet ser ut vad gäller många av de övriga latinamerikanska länderna. De två mest välkända författarna idag är förmodligen Paulo Coelho och Clarice Lispector, som båda har ett stort antal romaner översatta till svenska och engelska.
Anledningen till att valet föll på Budapest (2003), snarare än någon av de förut nämnda författarnas verk, var dels att romanen fått oerhört mycket postitiv kritik och dels att jag tyckte ämnet lät intressant. "En brasiliansk spökskrivares kärleksaffär med det ungerska språket" - språknörden i mig kunde inte undgå att gå igång på den sammanfattningen.
Språket, i dess många olika aspekter, är huvudtemat i Buarques roman. Spökskrivaren och jagberättaren José Costa är framgångsrik inom sitt yrke, men grämer sig samtidigt över att han aldrig kan få erkännanden för de texter han producerar. Hans mer drivne affärskompanjon gör inte saken enklare genom att börja anställa unga skribenter som han tränar i att härma Costas sätt att skriva. Det är inte bara fascination inför ett nytt språk, utan också känslan av att ha blivit överflödig på hemmaplan, som driver huvudpersonen att ge sig av mot Ungern.
Väl i Ungern följer handlingen Costas lika komiska som beundransvärda strävan att tillägna sig det nya språket. Buarque rör sig fritt i tid och rum när han beskriver Costas upplevelser och ihågkomster. När romanen avslutas lämnas läsaren med en känsla av att ha tagit sig igenom en labyrint av händelser och berättelseskikt. Man känner ett behov av att läsa boken igen - och det mer än en gång - för att få fler pusselbitar på plats.
Den del av Budapest som intresserade mig mest var Costas ansträngningar för att lära sig ungerska. Han går från att ha varit en framgångsrik skribent till en situation där han måste bygga upp hela sin grammatik och sitt ordförråd på nytt. Hans tidigare språkförmåga blir meningslös eftersom han nu saknar ett forum att nyttja den i. Ändå är Costa lyckligt lottad jämfört med många andra som befinner sig i en liknande situation - han har trots allt en någorlunda ekonomi att falla tillbaka på, en bostad och inte minst den ungersktalande Kriska som han kan vända sig till om byråkratin skulle bli honom övermäktig...
"Det borde vara förbjudet att håna den som vågar sig på att använda ett främmande språk", lyder inledningsfrasen i Budapest. Jag kan inte annat än att hålla med.
Chico Buarque läser från Budapest (via PENamericancenters youtubekanal)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar