"- Det är nog mycket bra att drömma om Afrika så där på långt håll, sade Constança och vände sig mot utländskan. Men ni, min syster, skulle aldrig stå ut med att bo här..."
Om författaren
Mia Couto föddes 1955 i den moçambikiska staden Beira i en familj av portugisiska emigranter. Han har bland annat arbetat som chefredaktör samt doktorerat som marinbiolog. Hans första litterära produktion - en poesisamling - utkom 1983, men det skulle dröja tills början på 1990-talet innan han fick sitt egentliga genombrott med romanen Sömngångarland. Hittills har fyra av hans romaner översatts till svenska.
Om boken
1561: Jesuiten Don Gonçalo Silveira anländer till kungadömet Monomotapa (ungefär nuvarande Moçambique och Zimbabwe) för att kristna dess folk. Med sig på skeppet har han en staty av Jungfru Maria.
2002: Herden Zero Madzero och hans hustru Mwadia hittar en madonnastaty med en avhuggen fot och ett skrin med dagboksanteckningar i skogen. De beslutar att hon ska föra den med sig till kyrkan i Vila Longe - hennes barndomshem. Samtidigt är även ett afroamerikanskt forskarpar på väg till byn, sökandes efter sitt ursprung. Byns invånare bestämmer sig för att spela upp "det riktiga Afrika" för dem och lura till sig så mycket pengar som möjligt...
Reflektioner
Moçambique är ett land som i litterärt hänseende kanske främst är känt i Sverige genom Henning Mankells böcker (Comédia infantil, Eldens hemlighet m.fl.). Landet, som idag är ett av Afrikas fattigaste, var under århundrade en portugisisk koloni. Efter ett tioårigt krig uppnåddes slutligen självständighet 1975, mycket beroende på störtandet av militärdiktaturen i Portugal.
Vad gällde valet av författare framstod Mia Couto som den självklare kandidaten. Han är idag den i särklass mest översatte moçambikiska författaren och betraktas som en förnyare av landets litteratur. Alternativen var dessutom ganska begränsade: översatt till svenska i övrigt finns vad jag kunnat hitta bara två diktverk av poeten José Craveirinha,
Bernardo Honwanas novellsamling Svarta händer (1980), samt novellantologin Moçambique berättar: Kärlekens ärr (2010).
Mia Couto har i Sjöjungfruns andra fot (2006) vävt samman historiska händelser och fiktion. Silveira genomförde t.ex. verkligen en missionsfärd till Monomotapa på 1500-talet. Romanen växlar mellan nutid och dåtid, men båda skeendena har en sak gemensamt: människor vars föreställningar om den plats de beger sig till inte stämmer överens med verkligheten. Berättelserna speglar också delvis varandra - t.ex. genomför både amerikanen och den unge prästen Manuel Antunes som färdas med Silveira namnbyten för att komma närmare afrikanerna (något som dock enbart tags på allvar av dem själva).
I romanens kärna finns teman som identitet, ursprung och glömska. Ett av de stycken jag tyckte var starkast var det som handlade om "snurrträdet" eller "glömskans träd". Ett träd som man går runt tre gånger för att slippa minnas det förflutna. I ett land drabbat av långvariga inbördeskrig, där man (som romanens Mwadia) kan vara ättling till slavar på ena sidan och slavägare på andra, blir minnesförlusten en överlevnadsstrategi.
Just relationen mellan det förflutna och samtiden var nog det jag tyckte var intressantast i Sjöjungfruns andra fot. Kan vi samexistera med vår historia? Och hur ska vi förhålla oss till den? I ett av bokens kapitel konfronterar en bybo de andra om deras försök att skapa en falsk bild av Afrika för amerikanerna. Han menar att de genom exploateringen av sin egen historia exotifierar Afrika på samma sätt som de portugisiska erövrarna gjorde på sin tid. Det hela påminner mig om en scen ur Weekend i Guatemala där en amerikan föreslår att USA borde återuppbygga de städer som bombats till ruiner - något som gör lokaltidningarna skräckslagna eftersom det skulle ta ifrån dem "[...] ruinerna som är förutsättningen för landets turistindustri."
Sjöjungfruns andra fot har ett bedrägligt lättillgängligt språk, men lämnar läsaren med mycket att fundera över. För mig fungerade romanen delvis som ren historieundervisning eftersom jag hade ganska dålig koll på den portugisiska koloniseringen av Afrika. Mia Couto är definitivt en författare jag kan tänka mig att läsa mer av i framtiden.
Words Without Borders har två översatta noveller av Couto:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar