"De gjorde upp gemensamma planer för semestrar, resor, heminredning, bara för att sedan riva upp dem i ursinne: de tyckte att deras verkliga liv visade sitt rätta ansikte, som något innehållslöst, något obefintligt. Så de teg, och deras tystnad var full av bitterhet; de förebrådde livet självt, och ibland varandra; de tänkte på sina avbrutna studier, sina glädjelösa semestrar, sina slätstrukna liv, sin trånga lägenhet, sina omöjliga drömmar."
Om författaren
Georges Perec föddes 1936 i Paris, som den ende sonen i en familj av polsk-judiska immigranter. Hans föräldrar dog tidigt - fadern i kriget, modern under förintelsen - och han adopterades därför av släktingar. Författarbanan började genom att han skrev åt olika akademiska tidskrifter och samtidigt publicerade sina egna alster, för att 1978 slutligen slå igenom med Livet en bruksanvisning.
Perec var medlem av Oulipogruppen - en grupp författare (bl.a. inkluderande Italo Calvino och Raymond Queneau) som använde sig av skrivtekniker i form av olika begränsningar. Ett exempel är La Disparition - en av hans mest omtalade böcker, i vilken vokalen E aldrig används. Tingen (1965), som har undertiteln: En berättelse om sexiotalet, var hans första bok och belönades med Prix Renaudot.
Om boken
Tingen följer medelklassparet Jérôme och Sylvie, som arbetar som marknadsundersökare i sextiotalets Paris. Drivkraften i boken är parets ständiga strävan efter bekvämlighet och lyx. De ägnar helgerna åt att fönstershoppa, läser frenetiskt tidningarnas livsstilsartiklar, spenderar alla sina pengar på nya och moderna föremål och försöker fylla sin egentligen ganska tomma tillvaro med konsumtion. Deras föreställning om den perfekta tillvaron har dock en baksida - de är aldrig nöjda, vill alltid ha mer och kan aldrig slå sig till ro.
Reflektioner
Perecs skildring av Jérômes och Sylvies modernitetssträvan mot bakgrund av det Parisiska konsumentparadiset känns närmast som en zeitgeistroman. Huvudpersonerna är anonymiserade - de nämns enbart ett fåtal gånger vid namn i boken utan refereras istället till som enheten "De". Det är därför lätt att tolka dem som representanter för sin tids generation, snarare än individer i sin egen rätt.
Vid läsningens inledning överväldigades jag av den oändliga kaskad av föremål som sköljde över mig från bokens sidor. De första sidorna presenterar huvudpersonernas drömbostad och först en bit in i berättelsen får man veta mer om Jérôme och Sylvie själva. Detta medförde att läsningen till att börja med nästan blev en kamp med texten. Stilistiskt sett påminde det mig om Emile Zolas beskriving av kaoset i Paris frukthallar i Hallarna. Möbel efter möbel beskrivs ingående och staplas upp till en mur som måste forceras innan man når fram till protagonisterna, vilka dock snart visar sig vara ganska ointressanta.
Berättelse är egentligen fel ord att använda om Tingen, snarast påminner det om en distanserad antropologisk studie där man följer huvudpersonernas beteendemönster. De fyller tomheten med saker, men lyckas aldrig riktigt uppnå den perfekta tillvaro som de drömmer om utan sträcker sig istället efter något ständigt undflyende. Den materiella tillvarons kärna är tom, tycks Perec vilja säga och avslutar lämpligt boken med ett citat från Marx. Samtidigt kan Tingen paradoxalt nog även ses som en hyllning till konsumtionen genom sina kärleksfullt detaljerade beskrivningar av lyxföremål och modekläder.
Avslutningsvis måste även översättaren Magnus Florins utmärkta förord till Tingen nämnas. På ett ingående och lättsamt sätt levereras i det en alldeles utmärkt analys av boken som man definitivt inte bör missa. Just nu lutar jag åt att låna en av Florins egna böcker från biblioteket och låta den representera Sverige i läsprojektet. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar